här sitter jag i tystnaden, själv, som en sur gammal gubbe
"Love hurts when you do it right, you can cry when you get older". Så lyder Robyns refräng. Tar man in texten bokstavligt är budskapet detsamma som "ung & dum". Naiva barn leker med röda rosor och "truth or dare". Trettonåriga flickor spanar retsamt in de äldre pojkarna på mopederna, redo för att showa deras senaste nummer på den rushande motorn. En finnig och tanig pojke viskar "Jag älskar dig" i hans stora kärleks öron, rösten som bryts av på grund av målbrottet.
Att ens kunna uppfatta sin första kärlek som the one känns otroligt naivt och ungt. Anledningen till detta är självklart, att man är naiv och ung när man blir kär för första gången. Första gången man får fjärillar i magen av att se sin älskade gå emot en. Känslan av att vara så otroligt älskad, att ens käraste skulle kunna hoppa ner för broar för ens egen skull. Den pirrande känslan när killen som går förbi dig på ICA har exakt samma parfym som älsklingen. Denna otroligt maffiga och vackra känsla, som avundas av alla andra, är för underbar. Men ack vad klockuret snurrar, den första kärleken blossar upp likt en tornado och försvinner lika fort, och lämnar en förödande skada efter sig. Känslan som tidigare var så underbar, muteras likt en svininfluensa och känns helt plötsligt hopplöst hemsk. Tårarna vägrar sluta falla och tomheten växer inombords, likt ett svart hål. När din käresta försvann, tog denne med sig halva dig. Denna stora sorg man befinner sig i, ska enligt Robyn inte existera. För kärlek gör bara ont när man är äldre, när man är erfaren. Men då undrar jag, med ett antal förhållanden i bakfickan. Hur tänkte du där Robyn?
Kärlek är som en drog, man vill bara ha mer och mer. Man blir girig och galen. Samtidigt mer eftertänksam och cynisk. Efter första förhållandet undrar man självklart vad som gick fel. Var det mitt fel? Skulle jag kanske inte hört av mig så ofta? Eller hört av mig mer? Tankarna forslas runt i huvudet likt en tornado. Tänk er då, efter ett antal förhållanden, hur många tankar finns det inte i huvudet då? Jag menar, hjärnan måste explodera av överbelastning. Såsom hjärtat lappas om från hjärtesorg. Då är den stora frågan. Klarar man av en till hjärtesorg? Klarar hjärtat av att brista ytterligare en gång? Klarar hjärnan av fler tankar? Hur fasen ska man kunna gråta över en framtida hjärtesorg när man förvandlats till en cynisk och sur människa? Existerar det ens några tårar i deras ögon?
Nu förstår jag varför gamla män är så cyniska, de har haft många flickor som krossat deras hjärtan.
Och det är precis det jag har förvandlats till, jag har blivit en sur gammal cynisk gubbe, som förlorat på bet. Jag vill inte chansa min nuvarande status till att bli sårad ytterligare en gång, så därför ligger jag fortfarande ensam om nätterna, i min 1,40 säng.
/ Helena
Att ens kunna uppfatta sin första kärlek som the one känns otroligt naivt och ungt. Anledningen till detta är självklart, att man är naiv och ung när man blir kär för första gången. Första gången man får fjärillar i magen av att se sin älskade gå emot en. Känslan av att vara så otroligt älskad, att ens käraste skulle kunna hoppa ner för broar för ens egen skull. Den pirrande känslan när killen som går förbi dig på ICA har exakt samma parfym som älsklingen. Denna otroligt maffiga och vackra känsla, som avundas av alla andra, är för underbar. Men ack vad klockuret snurrar, den första kärleken blossar upp likt en tornado och försvinner lika fort, och lämnar en förödande skada efter sig. Känslan som tidigare var så underbar, muteras likt en svininfluensa och känns helt plötsligt hopplöst hemsk. Tårarna vägrar sluta falla och tomheten växer inombords, likt ett svart hål. När din käresta försvann, tog denne med sig halva dig. Denna stora sorg man befinner sig i, ska enligt Robyn inte existera. För kärlek gör bara ont när man är äldre, när man är erfaren. Men då undrar jag, med ett antal förhållanden i bakfickan. Hur tänkte du där Robyn?
Kärlek är som en drog, man vill bara ha mer och mer. Man blir girig och galen. Samtidigt mer eftertänksam och cynisk. Efter första förhållandet undrar man självklart vad som gick fel. Var det mitt fel? Skulle jag kanske inte hört av mig så ofta? Eller hört av mig mer? Tankarna forslas runt i huvudet likt en tornado. Tänk er då, efter ett antal förhållanden, hur många tankar finns det inte i huvudet då? Jag menar, hjärnan måste explodera av överbelastning. Såsom hjärtat lappas om från hjärtesorg. Då är den stora frågan. Klarar man av en till hjärtesorg? Klarar hjärtat av att brista ytterligare en gång? Klarar hjärnan av fler tankar? Hur fasen ska man kunna gråta över en framtida hjärtesorg när man förvandlats till en cynisk och sur människa? Existerar det ens några tårar i deras ögon?
Nu förstår jag varför gamla män är så cyniska, de har haft många flickor som krossat deras hjärtan.
Och det är precis det jag har förvandlats till, jag har blivit en sur gammal cynisk gubbe, som förlorat på bet. Jag vill inte chansa min nuvarande status till att bli sårad ytterligare en gång, så därför ligger jag fortfarande ensam om nätterna, i min 1,40 säng.
/ Helena
Kommentarer
Trackback
